Ja, slutet på en härlig helg. Men också en ovanligt trött helg.  Kroppen ur lag och känner ingen gnista att planera något.  Fredagen blev en skön dag med lite lugnare tempo eftersom jag inte arbetar fredagar.  Låg lite längre för det behövde jag. 
Torsdag kvällen blev inte rolig.  Första arbetsveckan på terminen och jag var helt slut.  Varnade Tomas att jag bara var en pina.  Då är det skönt att bara sitta i soffan och titta på TV.

Fredagen var jag till stan och köpte ett par nya jeans.  Visste exakt vilka jag skulle ha på Lindex. Så resan in till stan tog inte många minuter och då hann jag också testa dem.  Skönt att shoppa så!

Tillbaka i Forsa hämtade jag kassalådan inför lördagens match. Fick ont i magen bara jag tänkte på den matchen.

Sen bestämdes hastigt att vi skulle till Anette och Janne och spela kort. Nice!  Det var länge sedan.   Och !   Denna kväll blev min kväll.   Vi hann med 3 spel och jag vann dem alla.  Kändes gott.

Lördag och dags för match.  Gruvade mig eftersom det var den ledaren som uppträtt mycket illa när den första matchen spelades i Ljusdal.  Mot andra i laget med framför allt mot Johan. 
Idag skulle det med på foto och film om det skulle hända något.  Det hade vi bestämt sen länge.



Jag tog position alldeles bredvid deras bås och filmade hela tiden. Och faktiskt tror jag att det ledde till att han var extra positiv den här dagen.  Han skrek på ett lite elakt sätt men det "ballade" inte ur som sist.
Han tappade humöret lite mot slutet eftersom de fick bråttom att försöka komma ikapp när Forsa ledde med 2 - 0 men det hände inget. Det var skönt.
Extra skönt var det ju också då att pojkarna våra vann denna extra laddade match.  Och de gjorde det på ett bra sätt. 

Just nu denna söndag inväntar jag att min lilla ängel ska komma hem från Stockholm.  Mer än en vecka har hon varit där och det känns. Jag längtar mycket efter henne nu.  Det gör vi nog alla.   Efter att ha tvättat, bytt gardiner i 4 fönster, tvättat något fönster och satt om några blommor känns det nu som att man vill ha lite annan sysselsättning.

Just ja!  Ta reda på tvätt behövs...    Det var väl inte precis det jag tänkte på.   Skulle hellre vilja spela lite tennis faktiskt.  Eller så blir det väl en tur i slingan eller med cykeln.   Något i alla fall.

Puss ! 

Shit !  Sällan man lämnar en föreläsningssal med ont i magen.  Jag arbetade mig verkligen till att få gå på denna föreläsning om Unga och narkotika.

Philip Lalander talade först i 2 timmar nästan om hans arbete med forskning på nära plan verkligen om missbrukare.

Därefter visades en dokumentär film om en ung svensk tjej som heter Tilda. 

När Philip som då är professor på högskola talade kände jag att jag fick försöka tänka ut själv och omvandla det han sade till att gälla våra svenska ungdomar.  Han talade mest om de grupper han följt som är de med annan bakgrund än svenska hem.  Tex  Chilenare osv. 
Också intressant men det kändes som om han berättade om andra människors öden än de vi här kan relatera till.
Svårt att förklara men det saknades en massa som man hade velat ha information om.

Filmen å andra sidan träffade som ett knytnävslag i magen.  Den berörde djupt och jag fick både ont i magen och försöka hålla mig från att inte gråta.

Där slog de huvudet på spiken.  Den handlade om en helt vanlig svensk tjej, som växt upp i ett "vanligt" hem med en stabil hemmiljö.   Och ändå slutade det med död.   

Sen lämnades det massor med frågetecken - hur gör vi vuxna för att det inte ska bli så ?
                                                               - Hur ser vi tecken på att de drar sig åt det hållet?
                                                               - Hur stärker vi våra ungdomar till att ALDRIG ens pröva ?

Jag ser verkligen fram emot att de ordnar information för oss föräldrar - eftersom denna vände sig till personal som arbetar med ungdomar.    Vi behöver massor med info om just det ämnet eftersom det förändras hela tiden.  Och då hoppas man ju att massor med föräldrar sluter upp.   


Och nu behöver jag omprogrammera mig själv lite - om det går - för att ha en trevlig kväll med mina arbetskollegor med middag osv.
Det ser vi ju fram emot och hoppas att maten är extra god och att alla är på gott humör ! <3 <3 <3

Puss!



                                                                  

Jippie !   Nu är målet för denna säsong nått.  Cykelvasan 2010 Sälen - Mora.  9,2 mil för att vara exakt.

En liten fundering innan var ju hur situationen uppe på idrottsplatsen skulle vara nu när deltagarantalet var det dubbla. Minst.  Vi bestämde att vara ute i god tid och hitta bra parkering och kunna ta det lugnt innan start.  
Men man måste ju bara berömma alla där nere som arbetar med arrangemanget kring alla vasorna.  Det flyter på hur bra som helst trots alla folk, cyklar, transporter, åskådare osv.

Fållorna var öppen när vi kom så jag gick och lade min cykel i fållan och fick en bra placering långt fram.  Sen satte vi oss och tittade på folk och bara slappnade av.

En halvtimme innan min start (en kvart innan eliten startade) gick jag in till min fålla och hittade cykeln på en gång. Skönt.  Alla starter bara flyter på utan problem och när starten gick kände jag mig ganska lugn men laddad.

Ett litet irritationsmoment i starten var att mina växlar hade fått fnatt och bara strulade.  Det tog ett bra tag innan jag fick ordning på dem.  Men sen var de lite trixiga under hela färden trots att jag hade haft in dem på justering på cykelverkstad.  Inte kul.  

Mentalt förberett mig bra.  Kollat kartan, delat in i tre etapper som delmål på vägen.  Första 3 milen fram till den långa uppförsbacken i Tennäng, sen Oxberg och slutligen 3 mil kvar till klockstapeln på torget i Mora. 

Första etappen gick hur bra som helst, och fort.  Jag såg att jag låg långt över medelhastigheten jag hade under vasan ifjol.  Humöret var på topp och det kändes hur roligt som helst - och lätt att cykla.

De hade lyckats mycket bra med de förbättringar de gjort sen förra året och vissa ställen som man gruvat sig för - som var leriga då - var mycket bra nu.  Härligt. 

Andra etappen gick också bra. Under färden såg jag Tomas på många ställen. Det kändes bra och tryggt. Man fick lite förnyad energi av det.  Och framförallt kändes det bra eftersom att en av de saker jag gruvat mig för var att få punktering.  Jag visste ju nu att han fanns inom bara någon minut om jag skulle behöva honom.

Tredje etappen började mina krafter ta slut.  Backen upp till Hökberg tog kål på många.  En man jag hade framför mig i backen stannade och kräktes.  Där började de stora mentala prövningarna komma.  Ibland kom en tanke att jag inte skulle orka cykla in i mål.  Den får man slå bort så fort man bara kan.   Byta ut den tanken till - att det spelar ingen roll om jag slår mitt rekord - bara jag orkar komma i mål.

Det är då man får lite förnyad energi när Tomas helt plötsligt står där man minst anar det.  Och så går det lite lättare att cykla igen.  En stund.  Men när Eldris äntligen kommer och man har ca8 km kvar då börjar man se slutet...  Alltså på vasaloppet.  Då är det lättcyklat  (förutom att det regnat och marken suger rejält även där det annars är lättcyklat).  Ganska snart kommer man också in mot Mora och man känner att man är nära.  Då kommer det berömda "RUSET" som jag älskar att känna.  
Yes!  Jag gjorde det igen!  

Och när jag glider över mållinjen gör jag det 25 minuter tidigare än i fjol !!!

Men när jag kliver av cykeln så känns det också. Illamåendet sköljer över mig och jag vill bara försvinna...

Jag lägger ner cykeln på marken bredvid mig och lägger mig själv ner under en reklampelare alldeles efter målet.
Ligger där och bara ligger och känner inte alls igen min kropp.  Är så nära att kräkas  Oj!  Är det så här man känner sig när man tagit slut helt.   Och så kommer en vänlig funktionär och frågar hur det är och jag kan bara svara att:   - Jag vet inte.

Alldeles vid sidan någon meter längre fram står min älskade Tomas och väntar.  Tur att jag har honom.

Jag får hjälp att resa mig upp och staplar mig fram för att hitta lite vatten.   Eller Mycket vatten.

Jag ger Tomas cykeln och slänger mig ner på en ledig liten grön gräsplätt. 

 Det slutaste man sett (för att citera småstadsliv)

Tur att det inte var så långt till bilen.  Skönt att bara få sitta en stund. Och det var det faktiskt.  Skönt att sitta.  Annars hade jag haft jätteont efter sadeln och så - men nu hade jag ju bytt sadel. Och vilket lyft !

Att ingen tidigare kunnat säga att jag skulle byta sadel.  Nu har jag alltså cyklat 9,2 mil på denna sadel - utan geleöverdrag !  Och det var inga problem.   Härligt!

Väl tillbaka i stugan igen konstaterar jag att resultaten kommit in efter vasan och ser att jag kommit 37´a av alla damer i Motionsklassen !    Jag är så nöjd och lycklig.  

Och tänk - vips så ha man glömt illamåendet och utmattningen och vill bara att det ska bli 2011 så man får cykla Vasaloppet igen!   Ännu snabbare.

Puss på Er!

Japp! Nu börjar det verkligen närma sig.  Det enda egentliga mål jag haft denna säsong.  Cykelvasan.  

I fjol hämtade jag ut min cykel i början på maj tror jag visst.  Började cykla då - och blev biten.  Såg att man skulle börja med cykelvasalopp och bleb genast nyfiken.  Jag trivdes från första stund nere i Mora när jag för första gången deltog i ett lopp - vilket var Kortvasan. 

Det gick över förväntan och jag var fast.  Efter det har jag åkt kortasan tre eller fyra gånger, åkt Vasaloppet, skidat stafettvasan två gånger, sprungit vasastafetten två gånger och nu cyklat sträckan från Sälen till Mora.  (Nästa mål jag är sugen på är : Öppet spår)

Men nu är det då dags för min andra cykelvasa.  Målet.....?     Ja, jag kan ju inte ha samma mål som ifjol:  att orka komma i mål.   Utan - slå den tid jag hade då:  4.40.       Men om de gjort om banan tills iår så kan man kanske inte jämföra.  Det vet jag inte förrän jag åkt.   Vi får väl se.

Sista veckan nu har det regnat mycket - flera dagar och det ska fortsätta också.   Så banan inne i skogen blir nog inte så lättkörd.    Men innan ifjol hade det regnat någon dag också så det blev ett lerigt lopp. 
Det är bara att förbereda sig på det.   Glasögonen på så fixar det sig nog.

Enda skillnaden mot ifjol är att jag har ju cykelskor och andra pedaler och sitter således fast nu.   Vilket ger mig plus när terrängen är lätt, men risk för att falla om jag kommer in på svårigheter.  Jag kommer fortfarande inte fort ur.     Men jag föll ju sist också och flög över styret och överlevde.   

Måste börja tänka ut allt jag ska ha med mig. 

Lämnade in cykeln på Percykel för lite finlir.  Växlarna for och tjorvade.   Han bytte wire - men jag tycker den är lika nu ändå.  Inte kul.   Men nu är det bara att köra.  Det ordnar sig nog.  

Måste packa lite nu. 

Puss!