Jippie !   Nu är målet för denna säsong nått.  Cykelvasan 2010 Sälen - Mora.  9,2 mil för att vara exakt.

En liten fundering innan var ju hur situationen uppe på idrottsplatsen skulle vara nu när deltagarantalet var det dubbla. Minst.  Vi bestämde att vara ute i god tid och hitta bra parkering och kunna ta det lugnt innan start.  
Men man måste ju bara berömma alla där nere som arbetar med arrangemanget kring alla vasorna.  Det flyter på hur bra som helst trots alla folk, cyklar, transporter, åskådare osv.

Fållorna var öppen när vi kom så jag gick och lade min cykel i fållan och fick en bra placering långt fram.  Sen satte vi oss och tittade på folk och bara slappnade av.

En halvtimme innan min start (en kvart innan eliten startade) gick jag in till min fålla och hittade cykeln på en gång. Skönt.  Alla starter bara flyter på utan problem och när starten gick kände jag mig ganska lugn men laddad.

Ett litet irritationsmoment i starten var att mina växlar hade fått fnatt och bara strulade.  Det tog ett bra tag innan jag fick ordning på dem.  Men sen var de lite trixiga under hela färden trots att jag hade haft in dem på justering på cykelverkstad.  Inte kul.  

Mentalt förberett mig bra.  Kollat kartan, delat in i tre etapper som delmål på vägen.  Första 3 milen fram till den långa uppförsbacken i Tennäng, sen Oxberg och slutligen 3 mil kvar till klockstapeln på torget i Mora. 

Första etappen gick hur bra som helst, och fort.  Jag såg att jag låg långt över medelhastigheten jag hade under vasan ifjol.  Humöret var på topp och det kändes hur roligt som helst - och lätt att cykla.

De hade lyckats mycket bra med de förbättringar de gjort sen förra året och vissa ställen som man gruvat sig för - som var leriga då - var mycket bra nu.  Härligt. 

Andra etappen gick också bra. Under färden såg jag Tomas på många ställen. Det kändes bra och tryggt. Man fick lite förnyad energi av det.  Och framförallt kändes det bra eftersom att en av de saker jag gruvat mig för var att få punktering.  Jag visste ju nu att han fanns inom bara någon minut om jag skulle behöva honom.

Tredje etappen började mina krafter ta slut.  Backen upp till Hökberg tog kål på många.  En man jag hade framför mig i backen stannade och kräktes.  Där började de stora mentala prövningarna komma.  Ibland kom en tanke att jag inte skulle orka cykla in i mål.  Den får man slå bort så fort man bara kan.   Byta ut den tanken till - att det spelar ingen roll om jag slår mitt rekord - bara jag orkar komma i mål.

Det är då man får lite förnyad energi när Tomas helt plötsligt står där man minst anar det.  Och så går det lite lättare att cykla igen.  En stund.  Men när Eldris äntligen kommer och man har ca8 km kvar då börjar man se slutet...  Alltså på vasaloppet.  Då är det lättcyklat  (förutom att det regnat och marken suger rejält även där det annars är lättcyklat).  Ganska snart kommer man också in mot Mora och man känner att man är nära.  Då kommer det berömda "RUSET" som jag älskar att känna.  
Yes!  Jag gjorde det igen!  

Och när jag glider över mållinjen gör jag det 25 minuter tidigare än i fjol !!!

Men när jag kliver av cykeln så känns det också. Illamåendet sköljer över mig och jag vill bara försvinna...

Jag lägger ner cykeln på marken bredvid mig och lägger mig själv ner under en reklampelare alldeles efter målet.
Ligger där och bara ligger och känner inte alls igen min kropp.  Är så nära att kräkas  Oj!  Är det så här man känner sig när man tagit slut helt.   Och så kommer en vänlig funktionär och frågar hur det är och jag kan bara svara att:   - Jag vet inte.

Alldeles vid sidan någon meter längre fram står min älskade Tomas och väntar.  Tur att jag har honom.

Jag får hjälp att resa mig upp och staplar mig fram för att hitta lite vatten.   Eller Mycket vatten.

Jag ger Tomas cykeln och slänger mig ner på en ledig liten grön gräsplätt. 

 Det slutaste man sett (för att citera småstadsliv)

Tur att det inte var så långt till bilen.  Skönt att bara få sitta en stund. Och det var det faktiskt.  Skönt att sitta.  Annars hade jag haft jätteont efter sadeln och så - men nu hade jag ju bytt sadel. Och vilket lyft !

Att ingen tidigare kunnat säga att jag skulle byta sadel.  Nu har jag alltså cyklat 9,2 mil på denna sadel - utan geleöverdrag !  Och det var inga problem.   Härligt!

Väl tillbaka i stugan igen konstaterar jag att resultaten kommit in efter vasan och ser att jag kommit 37´a av alla damer i Motionsklassen !    Jag är så nöjd och lycklig.  

Och tänk - vips så ha man glömt illamåendet och utmattningen och vill bara att det ska bli 2011 så man får cykla Vasaloppet igen!   Ännu snabbare.

Puss på Er!