Det här började egentligen under planeringen av första bestigningen av Kebnekaise.   Jag hade beställt några av alla nya grejer till vandringen.  Från något företag, Outnorth, Addnature....vet inte riktigt vilket.

I kartongen med mina grejer hade någon lagt ner  folders.  Och just denna - som var från Expeditionsresor.

Där fanns många förslag på äventyr.  Men det var bara ett jag fastnade för.    Och jag kunde inte släppa det.

Resa till Tanzania och bestiga Kilimanjaro.

Bara att säga det kändes kittlande.   Och jag förstår att alla runt om tyckte att man var ute och cyklade.  Att det lät orimligt.  Att man hade fastnat i någon dröm.   Men för mig blev det ett nytt mål, en ny utmaning.

Sen började små pusselbitar falla på plats.

Helt plötsligt såg jag en film om sju Norska tjejer som gjorde just denna resa med Norges äventyrerska Cecilie Skog.   Efter det har jag sett filmen fem gånger.

Jag var på föreläsning med Ola Skinnarmo.    Och genast kände jag att det är inte alls orimligt. 

Vi har fixat böcker och tidskrifter om Tanzania och berget Kilimanjaro.

Sen fick vi nys om två tjejer från Hudiksvall som gjorde denna resa januari 2012. 

Och självklart har vi träffat dem och fått tusen goda råd och tips.  Vi fick höra deras berättelse och blev än mer inspirerad.

Och NU - är resan bokad.  Planeringen är i full gång och det känns så fantastiskt att ha detta äventyr att se fram emot.

Förberedelser - både materiellt och mentalt.

Vaccinationer ska tas.   Mediciner ska hämtas ut.    Lite fix med andra ord.    Och jag känner mig lyckligt lottad som får möjligheten att ha det här framför mig.

Har en önskan om att kunna blogga under denna resa men det kommer nog inte vara möjligt. 

  Jag får skriva för hand på berget och föra in det senare.

Kommer ihåg hur det kändes när vi vandrade kungsleden från Abisko till Nikkaluokta.  Mottagningen på telefonen slutade fungera direkt vid Abisko och kom inte tillbaka förrän precis när vi närmade oss Fjällstationen på Kebnekaise.  Flera dygn utan kontakt med nära och kära.  Kändes konstigt. 

Förberedelserna fortsätter................................

 

 

 

Mer sugna på vandring hörde vi talas om Jämtlandstriangeln.  Storulvån-Sylarna-Blåhammarn och tillbaka till Storulvån.    Planerat och bokat. Perfekt som höstvandring.   Vi fick en långhelg med vackra färgen och en fin upplevelse men någon större bedrift kändes det inte som.   Det är en perfekt tur för de som vill vandra lite och njuta lite av omgivningen och naturen.

Ibland krävs lite mer.  I alla fall gör vi det för att vara tillfredsställda

Sugna på att få uppleva Kebnekaise i bättre väder - men också nåt mer.......

Kungsleden. Ja!

Med början i Abisko och 11 mil ner till Nikkaluokta också stanna till ett dygn för att ta Kebnekaise sydtopp innan sista etappen till Nikkaluokta.     Perfekt!

Planeringen i full gång.   Inbokat datum ungerfär samma tidpunkt som föregående år.  Mitt i juli.  Högsommar här hemma.   Och vi planerar för snö.......

I planeringen ingår ju också transporten dit upp......

Problem med att parkera bilen och sen ta oss vidare för att sen komma illbaka till bilen en dryg vecka senare.....

Med lite bryderier och små tips så löste det sig.    Vi fick kontakt med en "vilt främmande" person som svarade oss på en tråd på facebook i vår vädjan om att vi behövde hjälp med skjuts.

Vi körde vår bil upp till Abisko. Denna underbart vänliga kvinna tog vår bil från Abisko ner till sitt hem i Kiruna.  Där parkerade hon vår bil vid sitt hus. (skönt med uppsikten)  Sen när vi närmade oss Nukkaluokta körde hon upp bilen  dit och vi kunde skjutsa ner henne hem till Kiruna och sen fortsätta hemåt.     Underbar lösning!     Tusen tack till denna vänliga själ som hjälpte oss med det.

 

Så började vårt äventyr.

En natt i tält i Abisko.  Helt ok. Men inget ställe som lämnade några djupa spår i mig.  Inget ställe jag måste tillbaka till.  Kungsleden börjar där och vi börjar vår vandring till vårt första stopp Abiskojaure.  Där möttes vi med värme av stugvärdarna. Undebara människor.  Vi åt lite lunch där för att sen fortsätta en bit till där vi skulle övernatta i tältet.  Kieron.  Där kunde vi tom göra upp en eld.  Skönt för det var lite mulet väder och inte alls varmt.

Från Kieron tog vi oss vidare till Alesjaure. Där valde vi att sova inne i en säng.  Skönt.  Snö hade kommit på bergstopparna när vi vaknade och termometern visade 5 grader endast!

från Alesjaure gick vandringen vidare till Sälka förbi Tjäkta.    Där fanns plats endast för vårt tält.  Vi placerade det på en gräsbeklädd platå bredvid en fors.    Och det märktes ju under natten.  Iskallt.  Vi frös som små hundar.   Snabba och effektiva var vi iväg för vidare vandring mot Singi.  Där hade vi inte bestämt hur långt vi skulle gå, men vädret var kasst.  Kallt och regn och det slutade med att vi fortsatte vidare mot Kebnekaise fjällstation trots att det blev en lång krävande tur denna dag.  Slutade på 26 km.  Men när man väl kommit fram är man ganska nöjd.   En sak var säker - vi hade i alla fall inte haft tur med vädret......

Satt i "allrummet" på fjällstationen och kollade kommande väder.  Med tanke på att vädret såg bättre ut nästkommande dag än ännu nästa bestämde vi att ta toppen nästa dag.

Natten sov vi i säng på fjällstationen.  Redan bokat.  Frukostbuffé innan vandring och sen var vi iväg.

Hade vi tur med vädret......NEJ - det blev sämre.

Regnet envisades att falla hela dagen - när vi kom högre upp övergick det i snö.  Det kräk-snöade och blåste.  Ganska hårt i byarna faktiskt.  Allt annat än trevligt väder.  Snacka om prövning.      Men ge upp......

ALDRIG.  Med sikte på toppen var det bara att sätta fart på benen.   Och det fanns ingen möjlighet att kunna stanna och fika och ta igen sig.  Korta stopp på några sekunder för att hämta andan räckte för att man skulle känna att man frös ihjäl.  Blöt innifrån av svetten och utifrån av regn och snö.  

Toppstugan kändes som en räddning.  En möjlighet att komma undan blåsten och få sig lite vamt kaffe.  Och en FERNET!!!!

Sen visste vi att det var en halvtimme kvar till toppen.   Det var bara att pinna på!

Och så kom den då, igen.  Den där känslan av eufori - tillfredsställelse.  Fasen vad nöjd man är när man klarat nåt man satt upp som mål.  Men inte såg vi nå mer denna gång - snarare mindre.    Denna gång var verkligen en prövning.  

Men nu har vi gjort det - igen.  Nästa gång blir det nåt annat.......................

 

Och det blir det!

 

 

Mycket har hänt sen sist.

 

Målet 2012 var att bestiga Kebnekaise.  Det kändes spännande och vi var väl förberedda och fokuserade.

 

Och givetvis genomförde vi det vi tänkt till punkt och pricka.

 

Redan innan hade vi samlat ihop och uppdaterat oss på material och nya fräscha grejor.

Resan var planerad in i minsta detalj och allt var bokat innan.  Vi tog bilen upp till Nikkaluokta och parkerade den där.  Vi sov en natt där sen steg vi upp tidigt - åt frukostbuffé, städade ur stugan och gav oss iväg.

Till helikopterplattan som var en bit bort.   Vi väntade på vår tur och sen väntade 10 minuters riktig kvalitetstid.  Vilken fantastisk upplevelse!  En underbar kvinnlig pilot som pratade hela tiden och pekade ut bergstoppar och områden vi flög över.

Väl framme checkade vi in och chillade första dagen och kollade omgivningen runt själva fjällstationen Kebnekaise.

Klockan ställd tidigt för att vi skulle äta frukostbuffén innan vi förberedde oss för vandringen upp.

Vi ha redan bestämt att vi skulle gå utan guide och att vi skulle gå Västra leden upp.  Samtidigt som vi startade gick även den guidade turen iväg upp för den östra leden.

Vi hade bra väder hela tiden och kunde stanna och göra kaffe och fika lite.  Vi nådde toppstugan och därifrån var det ca 30 minuter kvar till toppen.  När vi kom till platån som är innan själva sluttoppen hamnade vi precis tillsammans med den gruppen som gick östra leden upp.     Vi fick stå och vänta på vår tur att kunna gå upp eftersom man inte kan vara mer än max två personer där uppe samtidigt.  Sen var det äntligen vår tur att gå upp.

Och då upptäckte jag att jag är höjdrädd!!!

Med endast en liten plätt att stå på och stup ner åt alla håll är man inte så kaxig inte.

Tyvärr hade vi otur med vädret och vi såg inte mer än en meter framför oss.  Annars ska man kunna se 1/11 av sveriges yta där uppifrån.   Men det gjorde inte vi. Och det kanske var tur för jag vet inte om jag hade vågat rest mig upp till stående om jag hade sett klart runt om mig.

Sen var man alldeles euforisk så vandringen ner gick av bara farten.   Ett litet stopp i en av toppstugorna för att äta lunch och sen flög man tillbaka till fjällstationen.  Och klockan var 17-18

Så avverkar man en dag av hög kvalitet.